Idag stod tempolöpning på schemat så planen var 1-2 km jogg som uppvärmning och sen ~5 km med lite mer fart, gärna under 5,5 minut/km. Sen var det kanske lite kaxigt eftersom jag också la löprundan så att jag hade två monsterbackar första snabbare kilometern, direkt efter varandra. Den första backen är absolut hanterbar och hade det bara varit den hade det varit helt okej, men nu går det upp för första, sen ner och därefter kommer den andra direkt efter och då är det inte nådigt. Andra backen känns som en vägg och den bara fortsätter och fortsätter och när en tror att en är på toppen svänger det lite och fortsätter några meter till. Sen var resten av rundan relativt platt och helt ärligt mer nedför än uppför, taktisk får en vara ibland. Lite lätt nedför, ganska skyddat från vind och längs gång- och cykelbanor där det inte är alltför mycket störningsmoment i form av vägkorsningar och liknande så går det lite lättare att springa på. Idealiskt hade jag kanske velat ha en grusväg men men, det går inte att få allt.
Förra året stack jag bara ut och försökte hålla tempot uppe från första steget och såg hur långt det bar. Jag tänker att jag ska försöka värma upp och varva ner ordentligt alla pass i år och se om det känns som att det blir någon skillnad. Idag kändes det helt okej när jag började trycka på lite efter 2 km jogg men klockan höll inte riktigt med och jag fick kämpa för att hålla någorlunda samma tempo som jag tänkt. Nu tittar jag inte så mycket på klockan medan jag springer utan springer mest på känsla, men det ser tyngre ut i kilometertiderna än det kändes. Kilometern med backarna (den tredje) kan jag acceptera att det går långsammare, men när det sen var utför en hel kilometer hade det gärna fått gå lite snabbare. Jobbigt var det iallafall, och det var ju poängen med hela övningen.
Ett ganska vanligt fenomen när jag springer är att det går snabbare på slutet, alltså att sista kilometern går snabbare än tidigare kilometrar. Jag vet inte om det är för att det oftare är platt och fint på slutet av löprundorna, om jag har blivit varm ordentligt och kroppen har vaknat till eller om det är för att jag är på väg hemåt igen.
Jag såg också årets första tussilago när jag var ute och sprang idag. Den var plockad och tappad (tror jag iallafall) och låg mitt på stigen lite ensam och ledsen, men ändå alltid ett säkert vårtecken.
aldrigförsent 