Om jag har ett extra jobbigt löppass är det kilometerintervaller. Med kort vila. 1 km löpning, 1 minut vila. 5 gånger. Och när det är löpning är det lite snabbare än vad som egentligen är behagligt. Jag vet inte om det värsta är att hålla ett lite för högt tempo i en hel kilometer eller att det aldrig blir lättare. Från första steget vet jag redan att det inte kommer bli varken kortare eller mindre tungt för varje intervall och att det bara är att ta sig igenom. Många andra av mina intervall eller tempopass är det kortare intervaller hela tiden eller intervaller som hela tiden blir kortare, så att jag behöver stå ut kortare för varje gång. Men en kilometer blir aldrig kortare än en kilometer, och 1 minut blir aldrig längre i förhållande till kilometern, snarare kortare ju tröttare jag blir.
Det var passet som stod på schemat idag och i vanlig ordning var det vidrigt men nu när det gjort är det ganska skönt. Jag överlevde även denna gång, och av oklar anledning gick sista kilometern till och med snabbast. Ska jag gissa tror jag att det antingen beror på att det just var den sista och jag därför vågade ta i lite extra eller att den bästa pepplåten i min löparlista drog igång när det var som tyngst.
aldrigförsent 