Mitt lilla infall häromveckan att anmäla mig till halvmaran under Luleå Stadsmaraton kändes som en bra idé fram till i måndag när jag började få ont i ena foten. Jag ignorerade det och sprang i tisdags ändå men sen har jag haltat fram och belastat bara på främre delen av foten för att försöka avlasta. Om jag ändå startade idag? Absolut! Hade jag tyckt att det lät som en bra idé om någon annan frågat om de borde springa eller inte utifrån hur min fot känts senaste veckan? Förmodligen inte. Det är lättare att vara klok när det gäller någon annan än en själv.
Hur som haver startade jag iallafall idag och tänkte att om det håller halvvägs skulle det nog gå bra att komma i mål också. Det fanns en ambition att springa snabbare än sist jag sprang en halvmara, väldigt inofficiellt som sällskap till min pappa när han sprang Lidingöloppet på hemmaplan för snart två år sen. Min tid då var 2.23. Med tanke på min fot försökte jag släppa alla ambitioner när det kommer till tider och bara försöka springa avslappnat.
21 km är långt. Springer en inte superfort är det långt både i sträcka och tid. Jag försökte springa avslappnat och utan att ta i särskilt mycket första halvan och ta i mer sista 5-10 kilometerna. Foten började som tur var aldrig göra ont, men vaderna stumnade helt sista 2 kilometerna så då var det lite kämpigt. Rekord blev det ändå, 2 timmar och 12 minuter.
aldrigförsent 